Till mina..

2013-11-18
19:46:09

Måndag hela veckan..
Mina kära..

Idag väcktes jag abrupt av att telefonen ringde strax innan 10. Det var skolan som fått en lapp av dig där du ville att dom skulle ringa mig för att du mådde dåligt.. Jag gnuggade snabbt bort sista stoftet från John Blund, tog ett par snabba bloss och en barnkaffe innan jag satte mig i bilen.

Jag var på väg att hämta dig. Jag saknade er två så det gör fysiskt ont och äntligen är det min vecka.. 

En vecka med mys på kvällar, skratt och bus. En hel helg där vi skall hitta på något skoj. En vecka utan ensamhet, ångest och saknad.

2013-11-17
20:22:00

Ytterliggare en dag..
Mina kära.. Det känns klockan är sirapsseg idag. Jag har t.o.m SMS:at henne 3 ggr.
 
Jag ångrar det oerhört för att jag sa annat för ett par dagar sedan och mitt ord är egentligen det jag har att visa upp i den här världen, även om första sms:t handlade om att jag behövde lite saker till er så gled jag snabbt till att jag verkligen inte gillade situationen vi satt/sitter idag. Jag vet att hon är minst lika missnöjd över den som jag och är minst lika hjärtkrossad som även jag känner.. men nu, inga mer SMS eller dylikt från min sida nu dock.
 
Jag önskar att hon kunde sett vissa saker mer från mitt perspektiv och hon känner troligen likaså tillbaka mot mig. Er mamma, mina små kära.. Hon är bäst på alla sätt och vis och jag önskar verkligen att vi kunnat göra om det här till det bättre men som det ser ut idag så kan vi prata men endå inte förstå varann. Det här gör dock läskigt ont att försöka se er Mamma, min f.d. bästa vän och partner som en främling men jag måste det då jag kan inte bara vänta tills allt lagt sig för mig och sedan ta upp tråden igen.

Hos mig har man ett antal chanser på sig att visa att man vill vara min vän och om du gång på gång ej försöker göra det som blir bra så måste jag passa och kliva vidare oavsett hur jag tycker om personen i fråga. En vänskap skall ge lika mycket du lägger in i det. Det skall aldrig vara ojämnt. Glöm inte det mina kära.



2013-11-15
19:13:00

Dag 1.5 av evigheten.
Mina allt.. här är saker som jag skulle vilja få sagt till henne samt lite mer tankar, handlingar och känslor..
 
"Just nu känner jag en sådan panik- och ångest över att det kom hit, till där vi står idag. Du, jag, vi lovade ju varandra att inte just detta skulle ske oavsett vad.. Någonsin."
 
Mina.. Ni skall aldrig behöva ha eller känna den ångest som just nu sakta kryper innanför bröstet. Att behöva kriga på två fronter samtidigt. Mot min själ och mot mitt hjärta. Det tar på krafterna.. Krafter som egentligen skulle behövas till annat.
 
Jag vet att hon är ledsen likaså över hur vi, hur våra val aktivt härskat, krigat och bombat sönder det absolut sista som fanns kvar. Priset är alltså att vi aldrig kommer ha något, vänskap- som annan relation annat än med statusen "främlingar".
 
"Du tror säkerligen att jag gjort mina val just pga hat/ilska/hämnd men.. det är inte så. Du misstrodde mig och misstolkade mina gester som något helt annat än vad det var för något. Jag var villig att fortsätta kriga för att vi skulle kunna vara i ett och samma rum, som vänner(!) men dina val har konsekvenser och när dessa val görs/tas blir det även så att konsekvenserna blir till en realitet. Det var inget hot heller utan så jag var tvungen att göra för att inte blöda ut. Jag kan inte stänga av en vänskap för att, enbart ta upp tråden om 1 år och då även vuxit under tiden i den relationen. Jag är inte sådan"
 
Mina.. Igår när beslutet föll och att ha denna främlinga-status samt varannan vecka med er så såg jag snabbt vilka datum som jag går miste om. Jag kommer fira min första jul sedan jag blev er pappa, ensam. Jag kommer säkert fysiskt finnas på plats hos någon och jag kommer även ha någon nära mig men.. utan er.. Ingentinget. Jag kommer köpa julklappar till er, det kommer finnas en julgran, pynt och mat så ni får en jul med mig också men iår 2013 så kommer jag fullständigt hata allt vad som heter jul, familjehelg eller liknande.
 
Jag är tvungen dock att göra på det här sättet för genom den här lösningen så finner jag mig enbart i helvetet 26 veckor om året än 52.

2013-11-15
12:36:00

Dag 1 av evigheten.
Mitt första seriösa försök till att blogga och när jag gör det så är det inte för att locka läsare, kommentarer eller dylikt.
 
Tanken som startades inatt till denna blogg är att mina ord, skall förevigt finnas kvar till mina och något som kommer upp på nätet, dör aldrig. När mina kommer upp i åldern och får tankeställningar t.ex. 'varför' så hoppas jag denna blogg skall kunna ge er en inblick till mitt innersta, hjärta och agerande.
Förhoppningsvis får jag en förståelse av mina genom denna blogga, detta trots att jag kommer nästintill vara benhård på att ni ska följa erat egna hjärta genom sol, storm och alltid vara äkta till er själva trots att jag "väljer" att göra tvärtom. Jag skall försöka ge er en insikt till varför detta aldrig kommer funka.
 
Att tänka på är att dessa ord är enbart "100%-mig" och speglar inte den exakta/riktiga sanningen, men detta är så jag upplevt och känt inför det rådande. Ni måste även fråga den andra parten och få höra den sidan av myntet och därefter får ni bilda eran uppfattning om situationen som ledde hit. Var försiktiga med att döma någon av oss, vi handlade/handlar bara efter vad vi tror blir bäst för er samt till oss själva.
 
Nu kör vi..
 
--
 
Det är strax över 12 timmar dem sista orden klingade av mellan oss. Några av dessa ord från mig till henne var att förutom, hålla huvudet högt genom detta, livet och framtiden. Att inte se tillbaka i ilska eller sorg och att även betrakta mig som död och begraven, försvunnen, ett falskt minne, en mardröm. En främling på gatan om våra vägar möts igen under livets gång.
 
Jag sa allt detta rakt ut, utan att pausa, grimasera, tåra upp, ilska, bitterhet.. Ingenting. Ett ansikte av kallaste stå och en själ som precis i det ögonblicket gav upp.
Jag har alltid trott att döden är smärtsam men nu vet jag att det är enbart ett stort svart hav av ingenting. När jag, som för strax över 12 timmar sedan, yttrade dessa ord, formade ord ihop till dessa meningar så dog jag.
Det var antingen så smärtsamt att det blev ett överslag och det kändes ingenting eller så var det absolut smärtfritt. En dag, kanske jag går tillbaka till det här inlägget och redigerar om jag själv fått klarhet i om smärtan till/mot döden.
 
Döden leder, i min tro till en reinkarnation och det nya köttet, är en främling mot det gamla och svunna, om man så låter det vara.
 
För att jag, någonsin ens skall få chansen till att börja läka detta gapande hål i min själ, så är detta vad som krävs och det kostar en summa av mig som jag ber till dom högre makterna att ni inte någonsin behöver betala.