Till mina..

Mitt första seriösa försök till att blogga och när jag gör det så är det inte för att locka läsare, kommentarer eller dylikt.

 

Tanken som startades inatt till denna blogg är att mina ord, skall förevigt finnas kvar till mina och något som kommer upp på nätet, dör aldrig. När mina kommer upp i åldern och får tankeställningar t.ex. 'varför' så hoppas jag denna blogg skall kunna ge er en inblick till mitt innersta, hjärta och agerande.

Förhoppningsvis får jag en förståelse av mina genom denna blogga, detta trots att jag kommer nästintill vara benhård på att ni ska följa erat egna hjärta genom sol, storm och alltid vara äkta till er själva trots att jag "väljer" att göra tvärtom. Jag skall försöka ge er en insikt till varför detta aldrig kommer funka.

 

Att tänka på är att dessa ord är enbart "100%-mig" och speglar inte den exakta/riktiga sanningen, men detta är så jag upplevt och känt inför det rådande. Ni måste även fråga den andra parten och få höra den sidan av myntet och därefter får ni bilda eran uppfattning om situationen som ledde hit. Var försiktiga med att döma någon av oss, vi handlade/handlar bara efter vad vi tror blir bäst för er samt till oss själva.

 

Nu kör vi..

 

--

 

Det är strax över 12 timmar dem sista orden klingade av mellan oss. Några av dessa ord från mig till henne var att förutom, hålla huvudet högt genom detta, livet och framtiden. Att inte se tillbaka i ilska eller sorg och att även betrakta mig som död och begraven, försvunnen, ett falskt minne, en mardröm. En främling på gatan om våra vägar möts igen under livets gång.

 

Jag sa allt detta rakt ut, utan att pausa, grimasera, tåra upp, ilska, bitterhet.. Ingenting. Ett ansikte av kallaste stå och en själ som precis i det ögonblicket gav upp.

Jag har alltid trott att döden är smärtsam men nu vet jag att det är enbart ett stort svart hav av ingenting. När jag, som för strax över 12 timmar sedan, yttrade dessa ord, formade ord ihop till dessa meningar så dog jag.

Det var antingen så smärtsamt att det blev ett överslag och det kändes ingenting eller så var det absolut smärtfritt. En dag, kanske jag går tillbaka till det här inlägget och redigerar om jag själv fått klarhet i om smärtan till/mot döden.

 

Döden leder, i min tro till en reinkarnation och det nya köttet, är en främling mot det gamla och svunna, om man så låter det vara.

 

För att jag, någonsin ens skall få chansen till att börja läka detta gapande hål i min själ, så är detta vad som krävs och det kostar en summa av mig som jag ber till dom högre makterna att ni inte någonsin behöver betala.